Eli Sharabi tillfångatogs av Hamas den 7 oktober 2023 och fördes som gisslan till Gaza. Han slets brutalt ifrån sin fru Lianne och sina två tonårsdöttrar. Under den 491 dagar långa fångenskapen bars han av tanken på att han måste överleva för deras skull. När han till slut släpptes möttes han av beskedet att de dödats av terroristerna.
I Hostage berättar Eli sin historia. Jag sträckläste den mycket fängslande och välskrivna (men i och för sig inte jättetjocka) boken på en kväll.
Kidnapparna
Elis skildring av kidnapparna är mycket intressant. Gisslan hålls fångna under fruktansvärda förhållanden, och får utstå svält, misshandel och förnedring. Deras fiender drivs av ett starkt hat. De är hjärntvättade av propagande och helt övertygade om att israelernas högsta önskan är att döda dem. De vill "lösa" konflikten med att alla judar återvänder till - som de ser det - de länder de kom ifrån. Inte en enda ska bli kvar på "palestinsk" mark. Eli berättar också att en del av dem är mer radikala, eller kanske bara mer uppriktiga, och förklarar att deras kamp inte slutar med Israel:
They dream of establishing an Islamic empire that will conquer the whole world. In their minds there, not only is there no such thing as Israel; there is no such thing as France or Britan or Sweden either. The whole world should be Muslim.
Det är kusligt att just Sverige nämns här, även om det bara är av en händelse. Islamismens utbredning är ett problem som vi bör tackla medan tid är.
Men Eli berättar också om de märkliga band som formas mellan kidnapparna och deras offer. En del av vakterna öppnar sig för honom och berättar om sina liv. I familjen som först håller honom fången innan han förs ner i tunnelsystemet spelar han rummy med far och söner på kvällarna. En del vakter sticker till fångarna extra mat när de andra soldaterna inte ser och frågar till och med hur de mår. Eli kommer på sig själv med att bli uppriktigt glad när en av soldaterna i tunnlarna kommer tillbaka levande efter en period ute i strid. Samtidigt säger Eli att han vet att de inte skulle tveka att döda honom, och att han inte skulle tveka att döda dem om han såg en chans att fly. Det är märkligt och motsägelsefullt, men mänskligt.
Konflikter och vänskap
När jag läser om konflikterna mellan de fyra svältande männen som vistas tillsammans på en liten yta kommer jag att tänka på Ingrid Betancourts berättelse om hur hon hölls fången av FARC-gerillan i Colombia (Även tystnaden har ett slut). Om jag inte missminner mig var det så att ett par av hennes medfångar, när de alla hade blivit fria, starkt vände sig emot hennes skildring av dem och menade att det istället var hon som hade uppträtt själviskt och osolidariskt. Nu finns inget av Ingrids hårda ord om sina medfångar i Elis berättelse. Eli framför bara ganska milda förebråelser mot de yngre män han delade större tiden av sin fångenskap med, och han medger villigt sina egna misstag. Han skriver också att han förstår att de som unga och ogifta (eller nygifta) män inte som han själv fått familjelivets träning i att tänka på andra. Min parallell till Betancourts bok är nog mest en reflektion kring hur subjektiva sådana här berättelser av naturliga skäl är, och ett konstaterande av att en överlevnadssituation sätter människor på svåra prov. Det bästa och det sämsta i människan kommer fram.
Men Eli skriver också om hur männen utvecklas i fångenskapen. Den särskilda vänskap som växer fram med en av männen, den unga musikern Alon, är rörande. Eli blir en fadersgestalt för den ganska veke och oerfarne unge mannen, och får se hur han växer och mognar. När Alon så småningom blir lämnad ensam kvar i tunneln efter att Eli och de två andra släpps i en uppgörelse är det Elis uppmuntran och vägledning som håller honom uppe. Klippet på Youtube från tillfället då Alon och Eli äntligen möts igen i frihet är starkt gripande.
Tro och hopp
Redan i början av Elis fångenskap finner han tröst i den judiska trosbekännelsen Shema Yisrael ("Hör, Israel: Herren är vår Gud, Herren är en"). När han senare hålls fången tillsammans med andra gisslan utvecklar de en bönerutin. Varje morgon reciterar en av dem, som vuxit upp i en religiös familj, de judiska morgonbönerna varpå de andra svarar "amen". Varje fredagskväll samlas de - oavsett hur mycket de bråkat med varandra under veckan - och ber kiddush, den judiska välsignelse som uttalas över en bägare vin vid sabbatens inträde. Men istället för vin har de en mugg vatten. Vid judiska högtider samlas de för att dela minnen av hur de brukade fira förr om åren - speciellt matminnen. Det är rörande. Även om Eli inte betraktar sig själv som troende förstår man att bönerna och högtiderna är av avgörande betydelse för honom under den här perioden av hans liv, inte minst för att de påminner honom om hans familj och släkt och allt han har att leva för. Det är modernt nu att prata om att hitta sitt varför. För Eli är detta varför inte bara en käck fras utan skillnaden mellan liv och död. Den första natten hans mardrömmar besannats och han förts ner i underjorden reflekterar han över detta:
I have a why. Many whys. And I'm focused on surviving, on living, on being. On returning, alive and well, to my family and my life. I have a why. The first night in the tunnel passes, then the second. Soon another will pass. I can do this. I can survive anything.
Längre intervju med Eli Sharabi: https://www.youtube.com/watch?v=JofoVYQ5XyU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar