Vi är de döda, av Maria Andersson

Har du någon släkting som legat på sanatorium? Min morfar vårdades i omgångar för TBC på Löts sanatorium utanför Strängnäs. Det var något ödesmättat över den enorma byggnaden som väckte ett lätt obehag hos mig när jag tillsammans med min pappa besökte platsen för några år sedan. De flesta av oss som har rötter i Sverige har någon i sin släkt som upplevt sanatoriemiljön. TBC:n var en allvarlig folksjukdom i vårt land och skördade en mängd dödsoffer innan botemedlet anlände i form av antibiotika.

Maria Andersson skildrar i sin debutroman en ung kvinnas kamp mot tuberkulos i trettiotalets Ångermanland. Handlingen är löst baserad på Marias farmors livsöde. Världsläget vid den här tiden vävs också in i handlingen, då krigshotet och Nazitysklands behandling av judar kastar sin skugga ända upp i vårt hörn av Europa. Vi får följa huvudpersonen Marta som under sin långa vistelse på sanatoriet får tänka tankar som hon aldrig tänkt förut, samtala om saker som hon aldrig tidigare dryftat, och upptäcka musik och litteratur som tidigare varit okänd för henne. Detta samtidigt som hon går igenom den smärtsamma upplevelsen att avskärmas från samhället och stängas ute från även den närmaste familjens gemenskap - både rent fysiskt, men också på grund av omgivningens rädsla och oförmåga att hantera situationen.

Boken lyfter viktiga frågor som människovärdet, etiska val och vårt förhållande till döden, men utan att skriva läsaren på näsan. Vi får också ta del av en vacker men osentimental skildring av ett kärleksfullt äktenskap. Marta och hennes Axel står i början handfallna inför den nya verklighet som sjukdomen innebär, men lär sig med tiden att förhålla sig till den och hitta fram till varandra mitt i den.

På vissa ställen i boken kan jag känna att en oro börjar stiga i mig, att berättelsen ska växa lite för vilt och omfatta för mycket, men jag tycker att författaren lyckas knyta ihop sina trådar på ett tillfredsställande sätt. Men kanske kunde ännu större tilltro ha satts till själva huvudstoryn och skildringen av Marta - den är mycket stark och räcker gott och väl för att hålla läsaren fängslad.

Det märks att boken bygger på ett omfattande och grundligt researcharbete, och författaren har på ett förtjänstfullt sätt vävt in verkliga händelser, personer och dokument i sin fiktiva historia. Läsaren får också del av en rejäl dos ångermanländska, och jag stötte på flera uttryck som jag aldrig hört talas om och knappt kunde gissa betydelsen av utifrån sammanhanget. Det fick mig att reflektera över vad mycket det finns att upptäcka inom vårt eget lands gränser och i vår egen svenska historia. Författaren har med boken gjort en fin folkbildande insats som ligger i linje med hennes dagliga arbete som folkhögskolelärare. Resultat är en öm och levande berättelse som berör.

x

Och se det var mycket gott - red. Annette Westöö och Ralf Ebel

I den här antologin får du lyssna till 18 män och kvinnor som på olika sätt tar sig an de kontroversiella frågorna om manligt och kvinnligt ur ett bibliskt perspektiv. Personliga vittnesbörd blandas med undervisande texter som tillsammans kastar ljus över sådant som könsidentitet, könsroller och skapelseordning.

Författarna har olika utgångspunkter och uppfattningar men förenas av en stark tilltro till Bibeln som Guds ord, en kritisk inställning till feminismen och en oro över utvecklingen i kyrka och samhälle. Det övergripande målet är att visa på skönheten i Guds goda ordningar för kvinnor och män som de uttrycks i Bibeln, och att peka på Kristus – Han som kan upprätta vår sanna identitet, hela våra sår och försona oss med Gud och varandra.

Tillsammans med Ralf Ebel har jag fungerat som redaktör för boken och också bidragit med ett kapitel (och gjort några intervjuer).

I Synodinfo, organ för Svenska kyrkans fria synod, berättar jag om arbetet i två artiklar:

https://synoden.se/onewebmedia/Sy%20Info%203%202025%20Hemsidan.pdf

https://synoden.se/onewebmedia/Sy%20Info%204%202025%20Hemsidan.pdf

Boken kan köpas från Timoteus förlag: https://timoteus-forlag.se/mycket-gott

Kundbetyg

Timoteus förlags hemsida

Ola Ö 2024-09-28 

Timoteus förlag har gjort en djärv satsning med denna bok. Den utmanar det som i dag är en av de heligaste principerna i politik och samhälle: feminismen som idé med dess verkningar i form av normkritik av många slag. Även om antologin med dess 18 författare, män och kvinnor, inte har en full samsyn på allt, förenas de av sin starka tilltro till Bibeln som Guds ord, en kritisk inställning till feminismen och en oro över utvecklingen i kyrka och samhälle. Om denna bok blir läst och tagen på allvar av dagens politiker och kyrkoledare måste de bli rejält omskakade.

En längre recension är tänkt att ingå i tidskriften Biblicum nr 4.

Staffan B 2025-07-29

Fantastisk bok!

Bokus.com

Mycket tänkvärd
Qruella, 6 februari 2025

Håller med i mångt och mycket även fast jag inte anser mig vara religiös eller troende. Tycker alla borde läsa denna bok och fundera lite.

Recensioner

Tidskriften Biblicum: chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://usercontent.one/wp/www.biblicum.se/wp-content/uploads/2024/11/Biblicum_2024-4.pdf

Kyrka och folk: https://kyrkaochfolk.se/2025/02/04/och-se-det-var-mycket-gott/

Kristen livsgrund: https://www.kristenlivsgrund.se/recension-och-se-det-var-mycket-gott/

Svensk pastoraltidskrift: https://pastoraltidskrift.se/normbrytande-om-abort/

Epoch Times: https://www.epochtimes.se/om-att-bli-systrar-och-broder-igen

Boken har också anmälts i tidskriften Till Liv, men recensionen är inte tillgänglig online.

Övrigt

Samtal om boken i Församlingsfakultetens podd: https://ffg.se/podcast/279-och-se-det-var-mycket-gott-om-en-ny-bok-med-lars-borgstrom/

På föreningen Livsvals hemsida finns Sofi Lindahls artikel ur antologin, "Kvinnoförtryck i frihetens namn": https://www.livsval.org/projects-2

Stiftelsen Biblicum har gett ut en skrift som utgörs av Lars Borgströms tre bidrag i antologin. Huvuddelen av skriften utgörs av ett studium av 1 Kor 14:33b–38. Även granskning av frågan om Junia/Junias (Rom 16:7) och en intervju med författaren ingår.
https://biblicum.nu/?p=3161

Seven Myths about Education, av Daisy Christodoulou

”Faktainlärning förhindrar förståelse.”

”Lärarledd undervisning är passiv till sin natur.”

”Du kan alltid googla det.”

”Man lär sig bäst genom projekt och aktiviteter.”

Ovanstående är några av de påstående som florerar i den pedagogiska debatten och som kommit att ha stor påverkan på undervisningens utformning de senaste årtiondena. Den brittiska debattören och författaren Daisy Christodoulou kallar dem myter. I sin bok ”Seven Myths About Eduaction” (Routledge 2014) riktar hon svidande kritik mot dessa idéer, med utgångspunkt i kognitionsvetenskapen.

Christodoulous centrala argument är att det som lärs ut till lärare idag är felaktigt och att de uppmuntras att använda undervisningsmetoder som är ineffektiva. Christodoulou arbetade själv som lärare i tre år innan hon bestämde sig för att ägna ett år åt fördjupade studier. Det hon då lärde sig om pedagogisk forskning fick henne att känna sig vilseledd och arg. Hon upptäckte så mycket som kunde ha hjälpt henne i hennes lärargärning men som hon aldrig fick höra talas om.

I sin bok försöker författaren identifiera pedagogiska idéer och se hur de omsätts i praktiken. Varje kapitel, ett för varje myt, börjar med ett avsnitt där författaren visar att människor tror på myten och hur den har påverkat utbildningspolicy och klassrumspraktik.

Faktainlärning är ett hinder för förståelse

Den första myten boken tar itu med är idén att faktainlärning är ett hinder för förståelse. Det är en ganska gammal tanke som har sina rötter hos Rousseau. Denne schweiziske filosof vände sig emot faktainlärning i sitt kända verk Emile, och menade att det är både ineffektivt och passiviserande. Även hos den radikale brasilianske pedagogen Paulo Freire och hos författaren Charles Dickens hittar vi liknande tongångar. Christodoulou menar, att det dessa tänkare har gemensamt är att sätta upp en dikotomi mellan å sidan fakta och å andra sidan mening, förståelse och förmåga att resonera. Denna (falska) motsägelse lever vidare i Storbritannien, dels i kursplanerna, dels i de pedagogiska metoder som lärare uppmuntras att använda. I de moderna kursplanerna undviker man att precisera vilket innehåll som ska läras ut, till förmån för färdigheter, erfarenheter och särskilda metoder. I ämnet historia ska eleven kunna använda och utvärdera historiska källor. I naturvetenskap ska eleven planera och genomföra undersökande aktiviteter, både i individuellt och i grupp. I lärarhandledningen till kursplanerna framkommer att man vill lägga mindre fokus på ämnesinnehåll och mer på koncept och processer. Kursplanernas författare har accepterat samma motsättning som Rousseau förordade. De vill uppmuntra till aktiviteter som innehåller mindre förmedlande av kunskaper och lägger mer fokus på konceptuell förståelse – som att det råder ett motsatsförhållande däremellan.

Enligt Christodoulou har dessa tänkare, både de tidigare och de moderna, all vetenskaplig forskning under det senaste halvseklet emot sig. Redan på 60- och 70-talet rådde det samstämmighet bland forskare om kognitionens grundläggande mentala modeller. Dessa modeller visar att de fakta som förvaras i vårt långtidsminne är helt avgörande för kognitionen. Forskaren Kirschner citeras: Everything we see, hear, and think about is critically dependent on and influenced by our long-term memory. (Allt vi ser, hör och tänker på är helt beroende av och påverkat av vårt långtidsminne.)

Människor kan bara vara medvetna om och ha översikt över det som finns i korttidsminnet. När vi löser ett problem håller vi all information som är relaterat till detta problem i korttidsminnet, vilket gör att det lätt överbelastas om det är för mycket information som ska bearbetas samtidigt. Dessa minnets begränsningar kan man dock komma runt genom att backa upp med långtidsminnet. Alla problem som ska lösas blir mycket mer komplicerade om vi inte har relevant kunskap lagrad i långtidsminnet. Man kan ta exemplet med multiplikationstabellen. Elever som inte har pluggat in den kan inte lösa multiplikationstal mentalt även om de har förstått konceptet multiplikation. De fakta som lagras i långtidsminnet blir till en del av, och utökar, vår förmåga att tänka.

Kritiker av faktainlärning kommer, menar Christodoulou, ofta dragandes med slumpvist utvalda faktakunskaper som till exempel årtalet för slaget i Waterloo och undrar föraktfullt varför man ska lära sig något sådant. Men poängen är inte att lära sig isolerade enstaka fakta – poängen är att lära sig flera hundra. Om man i ämnet historia lär sig ett hundratal viktiga årtal och något om varför varje årtal var viktigt, bildar dessa faktakunskaper tillsammans ett kronologiskt schema som är helt grundläggande för historisk förståelse.

Det finns också pedagogiska idéer, till exempel Blooms taxonomi, som säger att kunskap (att veta något) är en lägre gradens färdighet medan analys och utvärdering är högre gradens färdigheter. Även detta är problematiskt i ljuset av kognitionsforskning. Snarare är det så att de är starkt sammanbundna med varandra och att utvecklingen av färdigheter är beroende av inlärandet av faktakunskaper. Shakespeare och hans skolgång tas upp som ett exempel. Han fick en mycket djupgående utbildning i språkanvändning, retoriska figurer och klassiska författare – en utbildning som inte skulle ses med blida ögon av moderna pedagoger. Men detta blev till en outtömlig resurs för hans författarskap. Allt han lärde sig där använde han på ett eller annat sätt i sina pjäser längre fram i livet. Genom att lära sig reglerna grundligt kunde han sedan gå ett steg längre, bryta mot reglerna och förändra dem. Detta exempel visar med all önskvärd tydlighet att fakta inte är ett hinder för djupare förståelse, analys och kreativitet.

Christodoulou fortsätter sedan att beta av sex andra pedagogiska myter.

Lärarledd undervisning är passiv

Den moderna uppfattningen är att eleverna själva ska planera lektioner, leda sin eget lärande och själva komma fram till svaren. Kunskapen skapas, menar man, i dialogen mellan läraren och eleven. Läraren ska mera vara en guide i lärandet än en auktoritet. Här ser vi, menar Christodoulou, ett tankefel. Man utgår helt riktigt från att målet med utbildningen är att forma elever som kan arbeta självständigt, men man misstar sig när man antar att det bästa sättet att nå ditt alltid är självständigt arbete.

I själva verket är instruktion från läraren helt nödvändigt för att bli en självständig inlärare. Det är uppenbart att det finns vissa färdigheter som vi lär oss naturligt, och som vi inte behöver lärare till, och andra som kräver undervisning och inte är naturliga. Barn lär sig att tala och förstå ett språk bara genom att exponeras för det, men de lär sig inte att läsa och skriva språket utan explicit undervisning. Vidare är det inte effektivt att använda sig av det problembaserade lärandet eftersom det överbelastar korttidsminnet. Om vi ställs inför mycket ny information och inte får någon vägledning är det mycket svårt att få en förståelse av denna nya information. Man har också empiriska belägg för att direct instruktion, vilket ungefär kan översättas med katederundervisning, är det mest framgångsrika tillvägagångssättet.

Allt förändras i det tjugoförsta århundradet

En annan modern idé är att elever i våra moderna tider behöver en helt annan sorts utbildning än eleverna fick under tidigare århundranden.  Världen förändras så snabbt, nya upptäckter görs hela tiden och det som var kunskap igår är det inte idag. Nu är det kompetenser som problemlösning, samarbetsförmåga och kritiskt tänkande som gäller.

Christodoulou lyfter fram det faktum att dessa kompetenser på intet sätt är nya för vår tid, men varnar framför allt för att man i strävande efter dem nu rör sig bort från kunskapsinlärning. I själva verket bygger de flesta nya upptäckter på tidigare rön och kräver att man har djup kunskap om dessa. Det är dessutom så att ju nyare en idé är, desto troligare är det att den kommer att bli överflödig inom kort. Kunskap som har stått sig i tusentals år kommer däremot att med stor sannolikhet vara användbar även i framtiden.

Du kan alltid googla det

Ännu en idé som fått stor spridning i utbildningssystemet är att man inte behöver veta saker, bara veta var man kan hitta informationen. Man kan googla om man behöver få tag i en faktauppgift.

Detta är, menar Christodoulou, ett annat sätt att framföra dikotomin mellan färdigheter och kunskap. Man sätter det att veta hur i motsats till att veta att. Vi får här gå tillbaka till diskussionen om långtidsminnet och korttidsminnet. När vi löser problem drar vi nytta av kunskap i långtidsminnet. Ju mer kunskap vi har i långtidsminnet desto fler typer av problem kan vi lösa. Eftersom korttidsminnet är begränsat och bara kan bearbeta tre till sju enheter av ny information på en gång behöver vi denna kunskap lagrad i långtidsminnet – det räcker inte att den finns i omgivningen (till exempel på Google). När vi googlar något tar det upp plats i korttidsminnet vilket betyder att det utrymmet inte är tillgängligt för att bearbeta den nya informationen eller kombinera den med annan information. Därför är det viktigt att lära sig stava även om man kan använda ett lexikon. Kunskap som ofta kommer till nytta och som ligger till grund för många andra problem och uppgifter behöver vi kunna som ett rinnande vatten.

Dessutom förutsätter själva handlingen att till exempel slå upp något i ett lexikon eller söka information på nätet en väldig massa kunskap. Om eleverna saknar bakgrundskunskaper kan de inte skilja det relevanta från det irrelevanta. För att bli en god forskare krävs en djup kunskap om det undersökta ämnet.

Vi bör lära ut överförbara färdigheter (transferable skills)

De som menar att skolan inte ska lära ut faktakunskaper hävdar ofta att man istället ska utrusta eleverna med överförbara färdigheter. Barnen ska lära sig tänka kritiskt, analysera, utvärdera och lösa problem. Dessa färdigheter kan de sedan applicera på vilket område som helst. Framför allt ska de ”lära sig att lära”.

Detta är feltänkt, menar Christodoulou. Man behöver inte ha specifika lektioner som fokuserar på abstrakta färdigheter för att dessa färdigheter ska utvecklas. Kunskaper och färdigheter är, som tidigare nämnts, intimt förenade. En vanlig missuppfattning är att hjärnan fungerar som en miniräknare. Den kan utföra en viss beräkning på vissa data, oavsett vad dessa data är, och på samma sätt tror vi att om en elev kan tänka kritiskt om andra världskriget kan denne tänka kritiskt om dagens situation i Mellanöstern. Men i själva verket fungerar det inte så. Processen att tänka kritiskt är sammanbunden med bakgrundskunskap. Till exempel har man undersökt skillnaden mellan svaga och duktiga schackspelare. De duktigaste spelarna har inte starkare mentala muskler, utan har helt enkelt memorerat fler schackpositioner. Och de som är duktiga tänkare generellt är det för att de besitter kunskaper på många olika områden. Det enda sättet att bli duktig på något är att spara kunskap i långtidsminnet och träna på att använda denna kunskap. 

Sålunda finns det inga genvägar, inte heller i skolans värld. Detta är viktigt inte minst när det gäller läsförståelse – ett ganska omdiskuterat ämne i skoldebatten. Läsförståelse kan inte uppnås med hjälp av lässtrategier, utan är helt avhängig av kunskap. Om elevernas läsförståelse ska förbättras behöver deras ordförråd utökas och deras kunskaper om många olika ämnen utökas. Goda läsare är de som kan lite om mycket.

Projekt och aktiviteter är det bästa sättet att lära sig

Motviljan mot lärarledd undervisning har lett till att man nu ofta förordar projekt och aktiviteter i klassrummet. Tanken är att eleverna ska möta problem i klassrummet av den art som finns i verkliga livet, och att man ska få dem att tänka mer som vetenskapsmän.

I själva verket är skillnaden mellan experter och noviser att experten har ett stort förråd av bakgrundskunskap och processer och har tränat i många år på att praktisera denna kunskap. Det sätt de närmar sig ett problem skiljer sig markant från novisens. När vi uppmanar elever, som saknar experternas kunskaper, att ”tänka som experter” försöker vi bara kopiera det ytliga, och förväxlar orsak med verkan.

Idag är det ofta så att eleverna får uppgifter som egentligen är för svåra. Uppgifter som man kan ha på slutet av en utbildning har blivit en del av själva utbildningen. Ett problem med att lära sig på detta sätt är att det gynnar barn som har med sig bakgrundskunskaper hemifrån, vilket bidrar till ännu mer social orättvisa.

Ett exempel är grammatik. Christodoulou noterar att man nästan helt har övergett grammatikundervisningen i skolan nuförtiden. Eleverna får istället kopiera det som duktiga skrivare gör, nämligen att skriva fritt, men man ger inte eleverna de bakgrundskunskaper de behöver för att skriva bra. Det är inte effektivt att bara skriva och skriva. Lärarna borde istället bryta ner de önskade grammatikkunskaperna i mindre beståndsdelar, ordna dem i en logisk följd och undervisa om varje del explicit och för sig.

Christodoulou betonar att det är mycket viktigt att elever kommer ihåg så mycket som möjligt om det vi vill lära dem. Det mest effektiva sättet att minnas något är att tänka på det. Man kan säga att hjärnan tror att det den tvingas tänka på är viktigt. Lektionerna i skolan bör alltså designas så att de fäster elevernas fokus på det de ska tänka på. Om eleverna till exempel får rita riddare på historielektionen kommer de att tänka på sina teckningar, och om de får klippa och klistra kommer de att tänka på pysslet – men de kommer inte att tänka på historia. Den typen av projekt är både ineffektiva och tidsödande.

Att lära ut fakta är detsamma som indoktrinering

Utväljandet av de fakta som eleverna ska undervisas i är en politisk handling, menar de som kritiserar en faktabaserad kursplan. Här finns en risk för påverkan. Hur väljer vi ut vad som ska läras in, och vem gör det? Bakom denna tankegång ligger en idé om att kunskap i sig är problematisk. Man menar att den reproducerar klasskillnader. Istället ska man utgå från vad eleverna redan kan och deras erfarenheter för att utveckla deras förmågor. Allt som eleverna undervisas i ska vara direkt relevant för dem.

Problemet här är att denna syn på kunskap leder till precis ett sådant samhälle som kritikerna fruktar, alltså ett odemokratiskt och icke-jämställt samhälle. Demokrati förutsätter att alla medborgare har kunskap om världen bortom deras omedelbara erfarenheter. För att vara en aktiv medborgare behöver du känna till historia, vetenskap och kultur. Du måste veta sådant som de flesta elever inte tar med sig in i klassrummet. Och om skolan bara bygger på det eleverna har med sig in i klassrummet bidrar man till att öka klasskillnaderna.

Hur gör man då urvalet av vad eleverna ska lära sig? En idé är att gå efter det som ger den högsta kognitiva utdelningen. Författare och tidningsskribenter förutsätter att läsarna har en bakgrundskunskap. Om vi vill att eleverna ska läsa tidningar och böcker måste de få lära sig den bakgrundskunskap som författarna förutsätter. Även om denna kunskap är ett arv från ”döda vita män”, som man ibland uttrycker det, måste den ändå läras ut. De som inte känner till detta arv kommer inte heller att kunna delta i en debatt om det. När det gäller andra färdigheter krävs det djup kunskap om speciella koncept som kommer tillbaka hela tiden inom ett område, de idéer som förenar en viss disciplin. Dessa koncept måste eleverna få del av.

Igenkänning

Ibland kan man som lärare känna tveksamhet över det som presenteras vid lärarkonferenser och vidareutbildningar. Man vet att något är feltänkt någonstans, men det kan vara svårt att sätta fingret på precis vad det är. Mycket som jag som yrkesverksam lärare själv har reagerat över och ifrågasatt, men kanske inte riktigt förstått, får sin förklaring i den här utmärkta boken. Det är visserligen brittiska förhållanden som skildras, men det mesta, om inte allt, känns bekant för en svensk lärare. Författaren skriver medryckande, men med klarhet och stringens. Boken rekommenderas varmt till lärare på alla stadier och för alla åldrar. Allra helst skulle den spridas till beslutsfattare i skolan och till de tongivande moderna pedagogerna. Kanske vi då kunde få till en välbehövlig och efterlängtad kvalitetshöjning i den svenska skolan.  

Det oumbärliga klassrummet, av Magnus Haake och Agneta Gulz

Läs min recension av boken i Kristen Livsgrund.

Hostage, av Eli Sharabi

Eli Sharabi tillfångatogs av Hamas den 7 oktober 2023 och fördes som gisslan till Gaza. Han slets brutalt ifrån sin fru Lianne och sina två tonårsdöttrar. Under den 491 dagar långa fångenskapen bars han av tanken på att han måste överleva för deras skull. När han till slut släpptes möttes han av beskedet att de dödats av terroristerna.

I Hostage berättar Eli sin historia. Jag sträckläste den mycket fängslande och välskrivna (men i och för sig inte jättetjocka) boken på en kväll.

Kidnapparna

Elis skildring av kidnapparna är mycket intressant. Gisslan hålls fångna under fruktansvärda förhållanden, och får utstå svält, misshandel och förnedring. Deras fiender drivs  av ett starkt hat. De är hjärntvättade av propagande och helt övertygade om att israelernas högsta önskan är att döda dem. De  vill "lösa" konflikten med att alla judar återvänder till - som de ser det - de länder de kom ifrån. Inte en enda ska bli kvar på "palestinsk" mark. Eli berättar också att en del av dem är mer radikala, eller kanske bara mer uppriktiga, och förklarar att deras kamp inte slutar med Israel:

They dream of establishing an Islamic empire that will conquer the whole world. In their minds there, not only is there no such thing as Israel; there is no such thing as France or Britan or Sweden either. The whole world should be Muslim.

Det är kusligt att just Sverige nämns här, även om det bara är av en händelse. Islamismens utbredning är ett problem som vi bör tackla medan tid är.

Men Eli berättar också om de märkliga band som formas mellan kidnapparna och deras offer. En del av vakterna öppnar sig för honom och berättar om sina liv. I familjen som först håller honom fången innan han förs ner i tunnelsystemet spelar han rummy med far och söner på kvällarna. En del vakter sticker till fångarna extra mat när de andra soldaterna inte ser och frågar till och med hur de mår. Eli kommer på sig själv med att bli uppriktigt glad när en av soldaterna i tunnlarna kommer tillbaka levande efter en period ute i strid. Samtidigt säger Eli att han vet att de inte skulle tveka att döda honom, och att han inte skulle tveka att döda dem om han såg en chans att fly. Det är märkligt och motsägelsefullt, men mänskligt. 

Konflikter och vänskap

När jag läser om konflikterna mellan de fyra svältande männen som vistas tillsammans på en liten yta kommer jag att tänka på Ingrid Betancourts berättelse om hur hon hölls fången av FARC-gerillan i Colombia (Även tystnaden har ett slut). Om jag inte missminner mig var det så att ett par av hennes medfångar, när de alla hade blivit fria, starkt vände sig emot hennes skildring av dem och menade att det istället var hon som hade uppträtt själviskt och osolidariskt. Nu finns inget av Ingrids hårda ord om sina medfångar i Elis berättelse. Eli framför bara ganska milda förebråelser mot de yngre män han delade större tiden av sin fångenskap med, och han medger villigt sina egna misstag. Han skriver också att han förstår att de som unga och ogifta (eller nygifta) män inte som han själv fått familjelivets träning i att tänka på andra. Min parallell till Betancourts bok är nog mest en reflektion kring hur subjektiva sådana här berättelser av naturliga skäl är, och ett konstaterande av att en överlevnadssituation sätter människor på svåra prov. Det bästa och det sämsta i människan kommer fram.

Men Eli skriver också om hur männen utvecklas i fångenskapen. Den särskilda vänskap som växer fram med en av männen, den unga musikern Alon, är rörande. Eli blir en fadersgestalt för den ganska veke och oerfarne unge mannen, och får se hur han växer och mognar. När Alon så småningom blir lämnad ensam kvar i tunneln efter att Eli och de två andra släpps i en uppgörelse är det Elis uppmuntran och vägledning som håller honom uppe. Klippet på Youtube från tillfället då Alon och Eli äntligen möts igen i frihet är starkt gripande.

Tro och hopp

Redan i början av Elis fångenskap finner han tröst i den judiska trosbekännelsen Shema Yisrael ("Hör, Israel: Herren är vår Gud, Herren är en"). När han senare hålls fången tillsammans med andra gisslan utvecklar de en bönerutin. Varje morgon reciterar en av dem, som vuxit upp i en religiös familj, de judiska morgonbönerna varpå de andra svarar "amen". Varje fredagskväll samlas de - oavsett hur mycket de bråkat med varandra under veckan - och ber kiddush, den judiska välsignelse som uttalas över en bägare vin vid sabbatens inträde. Men istället för vin har de en mugg vatten. Vid judiska högtider samlas de för att dela minnen av hur de brukade fira förr om åren - speciellt matminnen. Det är rörande. Även om Eli inte betraktar sig själv som troende förstår man att bönerna och högtiderna är av avgörande betydelse för honom under den här perioden av hans liv, inte minst för att de påminner honom om hans familj och släkt och allt han har att leva för. Det är modernt nu att prata om att hitta sitt varför. För Eli är detta varför inte bara en käck fras utan skillnaden mellan liv och död. Den första natten hans mardrömmar besannats och han förts ner i underjorden reflekterar han över detta:

I have a why. Many whys. And I'm focused on surviving, on living, on being. On returning, alive and well, to my family and my life. I have a why. The first night in the tunnel passes, then the second. Soon another will pass. I can do this. I can survive anything. 

Längre intervju med Eli Sharabi: https://www.youtube.com/watch?v=JofoVYQ5XyU