What Willl Happen to God? av William Oddie

Jag är lite osäker på hur jag först fick höra talas om den här boken. Jag vet i alla fall att jag beställde ett begagnat exemplar på nätet och att en av anledningarna till att jag ville läsa den var den den starka titeln: What will happen to God?

William Oddie, 1939-2019, var ateist i sin ungdom, blev sedermera anglikansk präst och konverterade på sent åttiotal till katolska kyrkan. Resten av sitt liv var han verksam som katolsk apologet och journalist. Den här boken skrevs under hans tid i anglikanska kyrkan och behandlar hur feminismen redan då (1984) hade skadat kyrkan och, siar Oddie, skulle komma att skada kyrkan.

Fokus ligger egentligen inte på frågan om kvinnliga präster i sig. Oddies tes är att problemet med feminismens intåg i kyrkan inte ligger i kyrkans förståelse av ämbetet som sådant utan i synen på människans natur och Guds natur. 

Oddie lyfter fram att en offersjälvbild ligger till grund för många av feminismens  antaganden, och att denna identitet fungerar som en lins genom vilken man betraktar världen - och en lins som faktiskt förvränger det man ser:

It is a state of mind, almost a spiritual condition, which seems at times not so much a natural reaction to perceived injustice as itself a means of perception, a kind of lens through which familiar landmarks can take on horrid and undreamed-of shapes (s. 6).

Att många kvinnor har svårt att uppfatta verkligheten på samma sätt som feministerna blir för dem ett bevis på att deras medsystrar inte är "medvetna". Nu kan man ställa sig frågan om inte den svårigheten var större hos kvinnor i 80-talets England än hos kvinnor i Sverige idag. Jag tror att vi är så marinerade i en feministisk verklighetsbeskrivning att vi mer eller mindre tar den för given. Men åtminstone för den tidens feminister var det feministiska medvetandegörandet centralt.

Feminismen nöjer sig inte med reformer utan är till sin natur revolutionär. Detta är också fallet i relation till kristen teologi. Framträdande feministteologer förkastar läran om Gud som far och om inkarnationen som sexistiska och förtryckande. Anledningen till att man drivit på för kvinnliga präster är inte jämställdhet i största allmänhet utan att man vill förändra sättet att tänka om Gud.

Oddie lyfter fram tankar av religionspsykologen Naomi Goldenberg (sammanfattat av Catharina Halkes), och jag förmodar att det är härifrån Oddie fick inspiration till sin boktitel:

But, she asks, what will happen to God if women in many churches demand the places that they should have in the structures of those churches, after having acquired clarity through their feminist criticism of religion? What will take place, she argues, is a 'changing of the Gods'. This will happen because women will transform religion, expose its roots, and eradicate the image of God the Father that oppresses them. She too speaks of a
'core-symbolism' that is one-sidedly male and points to an interaction between Father and Son that marginalizes women.

Den förvrängning av kristen teologi som feministteologer ägnar sig åt leder till ett synsätt där Gud har upphört som en självständig varelse som har uppenbarat sig för mänskligheten på sina egna villkor. Gud har istället blivit en förlängning av människan. Oddie skriver vackert om att sann kristendom alltid kräver överlåtelse eller kapitulation (surrender), att ge upp sig själv. Den feministiska teologin tål inte detta - där är det istället det autonoma kvinnliga jaget som är källan till religionens kraft. Här öppnar sig dörrarna för gudinnekult, liturgiska experiment och omskrivning av kyrkohistoria - ja, till och med omskrivning av Bibeln. Feministisk medvetenhet är den nya uppenbarelsen.

Oddie påpekar att dessa tankar inte marginella utan utgör ett verkligt hot.

For it is important clearly to understand that the Fatherhood of God is not the only Christian doctrine feminist writers have in their sights ...  But it is the first, in a whole series of theological dominoes; once it has fallen, other allegedly 'sexist' Christian ideas will follow, and are already under baleful scrutiny. The incarnation of Christ and the doctrine of the Trinity; sin and the fall of man; the doctrine of grace; the very notion of revelation and of the authority of the Bible as the inspired word of God: the feminist theologians who have most effectively fuelled this controversy are bent on the undermining of all these great supporting arches of the Church's tradition (s. 26).

Kärnan här är alltså om vi vill ta emot Guds uppenbarelse om sig själv, och om det ens finns en sådan uppenbarelse. Oddie referar till C.S. Lewis som i skrev om hur Gud har lärt oss hur vi ska tala om honom. Om man menar att de maskulina bilderna av Gud inte är gudomligt inspirerade utan kan bytas ut, är det inte ett argument mot kvinnliga präster, utan ett argument mot kristendomen i sig. Och de manliga och kvinnliga principerna i skapelsen är skuggor av något ofattbart stort som ligger långt bortom vår kontroll.

Oddie diskuterar vidare om manligt och kvinnligt, om Gud som Fader och om feministiskt nyspråk. Jag kan inte gå in på allt här förstås, men jag vill stanna vid ett par saker som särskilt fångade mitt intresse.

Oddie tar upp hur tänkandet kring mäns och kvinnors villkor redan på hans tid formats mycket av propaganda. Den feministiska propagandan förlöjligade och förminskade kvinnors uppgifter i hemmet. Betty Friedan beskrev hur amerikanska hemmafruar kämpade med sina begränsade liv och ouppfyllda drömmar, hänvisade till hem och familj:

American women were programmed by countless books and articles to seek fulfilment as wives and mothers. They were taught how to catch a man and keep him; how to breastfeed; how to handle such problems as toilet-raining children and coping with 'sibling-rivalry' and adolescent rebellion. They learned, too, such skills as 'how to buy a dishwasher, bake bread, cook gourmet snails, and build a swimming pool with their own hands; how to dress, look and act more feminine and make marriage more exciting; how to keep their husbands from dying young and their sons from growing into delinquents' (s. 133).

Oddie medger att det industrialiserade samhället har skapat en mycket svårare miljö för kvinnan som tar hand om små barn (ett faktum som de flesta som försvara hemmafruar/hemmamammor också ofta lyfter fram). Men han fäster uppmärksamheten på att de uppgifter som kvinnor förväntades ta sig an ofta var ytterst meningsfulla, betydelsefulla för familjen och även stimulerande:

Apart from the snails and the swimming-pool, there seems little here which could be represented as trivial, nothing which is not, in fact either desirable or actually necessary to the good conduct of family life. Most of these activities (even including the snails) are intrinsically interesting, and nearly all of them as much or very much more so than the infinitely less varied functions performed by most men in their daily work. It has to be said, indeed, that the achievement of general beliet in the greater triviality and monotony of women's lives as compared with the lives of most men, is one of the great triumphs of feminist propaganda ... s. 133.

En annan sak som jag fastnade för är Oddies reflektioner dels kring Gamla testamentets kvinnosyn och dels kring hur Jesus bemötte kvinnor. Oddie hävdar att en grundbult i i kristen feminism är tanken om den misogyna judiska traditionen. Man anser att den judiska gammaltestamentliga kulturen var genomsyrad av kvinnoförtryck och att denna fientliga inställning ärvdes av de kristna, framför allt av Paulus, och också förstärktes av det hellenisktiska inflytandet när kristendomen spreds ut över världen. Renhetslagarna har här stått i fokus, och man har hävdat att det gammaltestamentliga samhället såg med äckel och rädsla på det kvinnliga (till exempel barnafödande och menstruation). Men Oddie menar att detta tänkande är främmande för Bibeln. Rituell orenhet är bara ett tillstånd. Reningen handlar inte om att neutralisera något demoniskt och farligt, utan att föra det som har varit i kontakt med det heliga in i det vardagliga livet igen. En ganska välkänd, och orättvist ökänd, judisk bön tas också upp, den i vilken den judiske mannen tackar Gud för att han inte skapats till kvinna, slav eller hedning. Detta är inte, som många hävdat, ett uttryck för chauvinism utan en tacksägelse för att vara skapad till den man är med de möjligheter och plikter det för med sig. De tre nämnda kategorierna är undantagna från de religiösa plikter, och i bönen tackar man för att man är som judisk man är kallad till ett mer aktivt andligt liv. Men det är inte en högre kallelse än den som kvinnor har, och det finns en motsvarande bön där kvinnor tackar för att de är skapade till (s. 47).

När det gäller Jesu bemötande av kvinnor hävdar Oddie - i motsats till hur jag alltid fått det utlagt för mig - att det inte var särskilt revolutionerande. Det har nästan blivit en självklar sanning att kvinnor på Jesu tid var en utsatt och marginaliserad grupp som Jesus som den förste feministen befriade. Oddie lyfter dock fram ett annat perspektiv (utifrån Stephen B. Clark) och menar att de talmudiska reglerna för interaktion mellan könen med stor sannolikhet inte var normal judisk praxis vid den här tiden. Evangelierna skildringar är själva ett bevis på det:

Women are portrayed as approaching Jesus without the kind of hesitation we would expect if Talmudic inhibitions had been generally observed; furthermore Jesus' relaxed attitude to women seems to have caused no controversy, and the gospel writers (who do not hesitate to record his conflicts with Jewish law and custom) appear to think his behaviour quite normal.
There is one exception, the conversation with the Samaritan woman at the well (John 4.27): here, the disciples' surprise is caused by the fact that they are alone together (not that they are conversing) and indicates that this was, in fact, unusual behaviour on Jesus' part. In general, however, as one writer puts it, 'the evidence suggests that Jesus' normal behaviour with women was not understood to be revolutionary by people in his environment'. Nor, despite Jesus' affection and respect for women, is there any evidence that he taught that the distinctive roles of the sexes in society or in the community of faith are to be broken down, though they may be differently understood (s. 61).

Och trots Jesu avslappnade sätt att umgås med kvinnor, trots hans oräddhet gentemot det judiska ledarskapet och benägenhet att ifrågasätta seder som är människoverk, och trots de viktiga roller som kvinnor fick spela under Jesu vandring på jorden - trots allt detta valde han bara ut manliga apostlar. 

En fröjd att läsa hur en så teologiskt kunnig och beläst person som Oddie behandlar dessa frågor. Jag undrar vad han hade sagt idag när liberal teologi väller fram i anglikanska kyrkan och de har haft sin första kvinnliga ärkebiskop. Utvecklingen i Svenska kyrkan bär stora likheter med det som hänt i den anglikanska kyrkan. Jag tycker mig där se mycket av det Oddie tangerar i sin bok - en ovilja att tala om Gud i termer som på något sätt kan uppfattas som hierarkiska, ett förvirrande och närmast infantilt språk i liturgin och en nästan total oförmåga - eller ovilja - att stå upp för klassisk kristen tro på någon punkt där man inte får samhällets gillande. Att det inte är hela bilden och alla röster är jag mycket medveten om. Men det är i stort sett det som den officiella kyrkan visar upp och som en sökare som går in i en genomsnittlig svenskkyrklig församling riskerar att mötas av.

I frikyrkorna ser vi ungefär samma trend. För inte så länge sedan fick pingströrelsen sin första kvinnliga föreståndare och EFK sin andra kvinnliga missionsdirektor. I dessa sammanhang har man i och för sig en ganska annorlunda syn på pastorn/prästen än den högkyrklighet som Oddie representerar - i hans kretsar är prästen på ett mycket tydligare sätt en representant för Kristus, vilket ger diskussionen en annan och djupare dimension. Dock finns samma frågor i grunden även utan en sådan ämbetssyn - är män och kvinnor bara biologiskt olika, och därför utbytbara om det inte finns rent kroppsliga hinder, eller är vi psykologiskt och andligt designade på olika sätt, och därför kallade till olika uppgifter? Pingst och EFK verkar för länge sedan ha antagit en sorts likhetsfeminism, och de kvinnliga ledarnas inträde hyllas som en stor framgång. Men är det verkligen det?

En ung teologistuderande man dristade sig för en tid sedan till att ifrågasätta det nya tänkandet kring ledarskap som vuxit fram i pingströrelsen. Han förde fram flera bibliska argument i en ödmjuk och icke-konfrontativ ton. Bitterheten och föraktet som väller fram i kommentarsfältet till debattartikeln är skrämmande. Förminskande kommentarer av typen "ännu en man som är rädd för starka kvinnor" är vanliga. Flera avfärdar också en argumentation som berör ledarskap i församlingen baserad på flera bibelställen och på den kristna traditionen med ytterst lättviktiga argument, som inte har med saken att göra. Det är som att man inte ens behöver bemöda sig om att bemöta invändningarna seriöst. Tänk om vi på båda sidor av debatten kunde närma oss dessa frågor lika djupt, reflekterande och eftertänksamt som William Oddie. Frid över hans minne.

Bortbytingen, av Sigge Stark

Sigge Stark (1896-1964) var en svensk författare vars böcker sägs ha tryckts i över fem miljoner exemplar. Hon var i många år en av Sveriges mest lästa författare. I min ägo har jag en trave av hennes böcker efter min faster som var en hängiven Sigge Stark-läsare, men jag har själv aldrig tidigare läst någon av dem, vad jag kan minnas. Nyligen plockade jag dock fram en av dem vars omslag tilltalade mig, bara för att prova och för att kanske förstå vad det var min faster uppskattade så mycket med böckerna. Innan jag nyligen tog del av en Wikipedia-artikel om Stark visste jag inget mer om henne än att hon var en känd författare och att hon var en hon - en kvinna som skrev under pseudonym. Det hade min faster upplyst mig om.

I den här boken, Bortbytingen, är det en duktig travhäst och mysteriet runt henne (den?) som står i centrum. När jag läste boken var jag inte medveten om det som wikipedia-artikeln upplyste mig om, nämligen att Sigge Stark själv var travkusk, men hennes initierade och detaljerade beskrivningar av travsport fick mig genast att förstå att boken var skriven av en person som var mycket kunnig på området. Relationen mellan hästens ägare och en ung kvinna är också central - föstås. Lite oväntat får  man också en intressant och bitvis rörande inblick i hur norrmännen hade det under kriget. Jag lärde mig två nya ord: ringare och jössing (men jag tänker inte tala om vad det betyder 😉). 

Boken är inget litterärt mästerverk, vilket jag inte heller hade väntat mig, men en väl berättad historia. Jag får en känsla av att jag vill veta mer om karaktärerna och deras bakgrund, och även hur det gick för dem framöver. Den är så kort! Det kanske jag får om jag plockar upp någon av de andra böckerna jag har hemma? Jag vet inte om karaktärerna återkommer i flera böcker. Men oavsett kan det mycket väl hända att flera av fasters böcker blir lästa.

Världens mest förbjudna bok?

När jag besökte mitt lokala bibliotek häromdagen hade de på en hylla en liten utställning om "förbjudna" böcker. Det fanns många olika titlar som man menade hade blivit förbjudna eller censurerade i olika delar av världen. Jag misstänker starkt att i alla fall en del av de böcker som visades upp där var föremål för mycket mildare grad av censur än många andra. I USA har det till exempel hänt flera gånger att föräldrar protesterat mot att böcker med grovt sexuellt innehåll funnits tillgängliga (eller till och med påbjudits som läsning i skolan) för minderåriga. Vilken litteratur som är lämplig för barn och ungdomar, och hur mycket de vuxna ska lägga sig i deras val av böcker, kan vi för all del diskutera. Men det är väl ändå lite skillnad mellan att skattebetalarna har åsikter om vad som ska finnas på ett av dem själva finansierat bibliotek och att polisen kommer hem till dig och knäcker dina knäskålar för att du har en viss bok i din ägo?

Hur som helst var det en titel jag letade förgäves efter. Bibeln. Bibel och bibelbruk är förbjudet eller starkt begränsat i nästan hälften av världens länder, inte minst i kommunistiska och islamistiska stater. Hur kunde biblioteket ha missat det? 

Det fanns små lappar tillgängliga där man kunde skriva förslag på fler förbjudna böcker att visa upp, så jag plitade dit "Bibeln" och lämnade till den vänliga damen i disken. De hade säkert bara glömt.

Kolla gärna in den här presentationen av hur tillgången till Guds ord ser ut utöver världen: Home | Bible Access List Listan är framtagen på initiativ av organisationen Open Doors i ett samarbete mellan olika bibelsällskap.

The Culture War av Jonathon Van Maren & Unholy Trinity av Matt Walsh

 

https://drive.google.com/file/d/1qTDjn9RZXiQTIM8c50GB6Ijul6feamR6/view?usp=sharing

Dessa tre artiklar, baserade på böckerna The Culture War av Jonathon Van Maren och Unholy Trinity av Matt Walsh, har tidigare varit baserade. Den skrevs efter det amerikanska presidentvalet 2020 och innehåller en del referenser till detta. Större delen av innehållet torde ändå vara aktuellt. Texten innehåller en del småfel som jag ber er ha överseende med. Jag hoppas kunna lägga ut en redigerad version snart.

The Practice of the Presence of God, av broder Lorens

Brother Lawrence (broder Lorens), 1614–1691, var en fransk lekbroder i karmelitorden. Innan han gick i kloster hade han bland annat varit soldat och stridit mot svenskarna i trettioåriga kriget. Denna postumt utgivna samling av några av hans skrifter är en andlig klassiker som varit till uppbyggelse för kristna från vitt skilda samfund och kyrkotillhörigheter.

Broder Lorens reflektioner om hur man kan praktisera Guds närvaro i sin vardag talar direkt till hjärtat. 

Han betonar hur nära Gud är oss, mycket närmre än vi tror, och att vi kan skapa en helgedom i vårt hjärta var vi än är och där föra en oavbruten konversation med Honom. Vi kan bara tala med Honom okonstlat och enkelt och be Honom om hjälp i allt vi tar oss för - sträva efter att göra allt för Gud, i kärlek. Broder Lorens såg ingen skillnad mellan de avsatta bönetiderna i klostret och de dagliga sysslorna. Han fortsatta bara i Guds närhet.

Broder Lorens lyfte fram att Gud leder oss både genom lidande och genom välgång, men att slutresultatet är detsamma, att vi dras närmare  honom. När vi syndar eller glömmer Gud ska vi ta vår synd direkt till Herren, utan dröjsmål, ta emot förlåtelsen och sedan inte skänka misslyckandet en enda tanke mer. När tankarna vandrar iväg under bönen ska vi med tålamod föra dem tillbaka till Gud. 

Några smakprov på bokens råd och reflektioner:

You need not cry very loud. He is nearer to us than we are aware. And we do not always have to be in church to be with God. We can make an oratory of our heart so we can from time to time retire to converse with Him in meekness, humility and love. Everyone is capable of such familiar conversations with God, some more, some less. He knows what we can do (s. 39).

I do not advise to use multiplicity of words in prayer. Many words and long discourses are often the occasions of wandering ... If your mind sometime wanders and withdraws itself from Him do not become upset. ... One way to re-collect the mind easily in the time of prayer, and preserve it more in tranquility, is not to let it wander too far at other times. Keep your mind strictly in the presence of God. Then being accustomed to think of Him often, you will find it easy to keep your mind calm in the time of prayer, or at least recall it from its wanderings (s. 41).

When he [brother Lawrence] had failed in his duty , he only confessed his fault saying to God, "I shall never do otherwise, if you leave me to myself. It is You who must hinder my falling and mend what is amiss." Then, after this, he gave himself no further uneasiness about it (s. 9).

 

(Amazon, 978-1985577794)

Den mjuka staten, av Erik J. Olsson och Catharina Grönkvist Olsson

Sverige har blivit feminiserat och det har fört med sig problem.

Denna inte helt politiskt korrekta tes drivs av makarna Olsson i boken Deb mjuka staten. Det senaste halvseklet har svenska kvinnor fått avsevärt mycket mer makt och inflytande i stat och samhälle, så att en rad centrala områden idag är kvinnligt dominerade. Denna utveckling har inte varit uteslutande positiv, menar författarna, utan har fört med sig social oordning. Psykologiska skillnader på gruppnivå mellan kvinnor och män leder till att institutioner som domineras av endera könet kommer att få en viss inriktning och rationalitet. Kvinnodominansen har lett till ett - i negativ mening - mjukt förhållningssätt, där man har svårt att dra nödvändiga gränser och upprätthålla effektivitet och ordning. Organisationerna har blivit mindre hierarkiska och kraven på prestation har minskat. Författarna exemplifierar med skolan (disciplinproblem och sänkta krav), polisen (defensiv hållning vid upplopp) och tjänstemannaansvaret (ett betydligt tolerantare inställning till tjänstefel). Konsekvenserna, om vi inte reverserar utvecklingen, blir att män vantrivs alltmer i kulturen, att klyftan mellan näringsliv och offentlig sektor ökar, och att pressen på familjerna i och med kravet på absolut jämställdhet ökar.

Intressant nog är det feminina samhället, där man och kvinna i grunden har samma sociala roller, ett samhälle som varken den typiske mannen eller den typiska kvinnan trivs särskilt bra i. Det är en kultur som man måste lägga ner stora resurser för att upprätthålla, till exempel med regleringar eller olika ekonomiska incitament, eftersom den i grunden faktiskt strider mot naturen. Den maskulina kulturen harmonierar bättre med vad män i allmänhet och kvinnor i allmänhet dras till, och lider därför inte av samma stabilitetsproblem:

En kultur vars centrala antaganden är i direkt konflikt med det som rimligen kan sägas vara människans natur kräver stora ansträngningar för att bevaras. En kultur som inte ständigt sätter människors naturliga impulser och önskningar på prov kräver, för att vidmakthållas, inte fullt så stora investeringar i form av kulturbevarande åtgärder (s 210).

Författarnas teser är mycket intressanta, men boken hade nog tjänat på att kortas ner något. Bland annat tyngs den onödigt långa och  ganska långsökta evolutionära förklaringar till sakernas tillstånd. (Det är ändå märkligt att det alla beteenden kan förklaras med artens överlevnad. En teori som kan förklara allting kan inte förklara någonting, var det någon som sa ...)

Två reflektioner:

1. Jämförelse med kyrkan. Även den som teologiskt sett är öppen för kvinnliga präster och pastorer skulle kunna se ett problem med övervägande kvinnligt ledarskap i kyrkorna av "naturliga" skäl. När kyrkorna nu alltmer domineras av kvinnor, och om paret Olssons resonemang stämmer, borde vi se en utveckling mot en "mjuk" kyrka. Det är väl också det vi har sett, med en betydande liberalisering, och - så att säga - problem med gränssättning gentemot världen.

2. Syftet med institutionerna. Jag såg en intervju med den konservativa skribenten och författaren Helen Andrews i podden Triggernometry. Helen reflekterar över för- och nackdelar med kvinnlig dominans, och menar att det avgörande är den berörda institutionens syfte. Till exempel är de studerande på veterinärutbildningen till 80% kvinnor. Det är inget problem, och ingen har klagat över att veterinärkåren domineras av kvinnor. Det psykologiskt kvinnliga kommer där till sin rätt. Men om det istället hade handlat om poliskåren, som har ett helt annat syfte, hade det varit problematiskt. Syftet med myndigheten eller institutionen avgör om en kvinnlig dominans är av ondo eller godo. Titta gärna på samtalet och bilda dig en egen uppfattning. 

Och här finns en sevärd intervju med författarna till boken.

 

x

Vi är de döda, av Maria Andersson

Har du någon släkting som legat på sanatorium? Min morfar vårdades i omgångar för TBC på Löts sanatorium utanför Strängnäs. Det var något ödesmättat över den enorma byggnaden som väckte ett lätt obehag hos mig när jag tillsammans med min pappa besökte platsen för några år sedan. De flesta av oss som har rötter i Sverige har någon i sin släkt som upplevt sanatoriemiljön. TBC:n var en allvarlig folksjukdom i vårt land och skördade en mängd dödsoffer innan botemedlet anlände i form av antibiotika.

Maria Andersson skildrar i sin debutroman en ung kvinnas kamp mot tuberkulos i trettiotalets Ångermanland. Handlingen är löst baserad på Marias farmors livsöde. Världsläget vid den här tiden vävs också in i handlingen, då krigshotet och Nazitysklands behandling av judar kastar sin skugga ända upp i vårt hörn av Europa. Vi får följa huvudpersonen Marta som under sin långa vistelse på sanatoriet får tänka tankar som hon aldrig tänkt förut, samtala om saker som hon aldrig tidigare dryftat, och upptäcka musik och litteratur som tidigare varit okänd för henne. Detta samtidigt som hon går igenom den smärtsamma upplevelsen att avskärmas från samhället och stängas ute från även den närmaste familjens gemenskap - både rent fysiskt, men också på grund av omgivningens rädsla och oförmåga att hantera situationen.

Boken lyfter viktiga frågor som människovärdet, etiska val och vårt förhållande till döden, men utan att skriva läsaren på näsan. Vi får också ta del av en vacker men osentimental skildring av ett kärleksfullt äktenskap. Marta och hennes Axel står i början handfallna inför den nya verklighet som sjukdomen innebär, men lär sig med tiden att förhålla sig till den och hitta fram till varandra mitt i den.

På vissa ställen i boken kan jag känna att en oro börjar stiga i mig, att berättelsen ska växa lite för vilt och omfatta för mycket, men jag tycker att författaren lyckas knyta ihop sina trådar på ett tillfredsställande sätt. Men kanske kunde ännu större tilltro ha satts till själva huvudstoryn och skildringen av Marta - den är mycket stark och räcker gott och väl för att hålla läsaren fängslad.

Det märks att boken bygger på ett omfattande och grundligt researcharbete, och författaren har på ett förtjänstfullt sätt vävt in verkliga händelser, personer och dokument i sin fiktiva historia. Läsaren får också del av en rejäl dos ångermanländska, och jag stötte på flera uttryck som jag aldrig hört talas om och knappt kunde gissa betydelsen av utifrån sammanhanget. Det fick mig att reflektera över vad mycket det finns att upptäcka inom vårt eget lands gränser och i vår egen svenska historia. Författaren har med boken gjort en fin folkbildande insats som ligger i linje med hennes dagliga arbete som folkhögskolelärare. Resultat är en öm och levande berättelse som berör.

x