Sverige har blivit feminiserat och det har fört med sig
problem.
Denna inte helt politiskt korrekta tes drivs av makarna
Olsson i boken Deb mjuka staten. Det senaste halvseklet har
svenska kvinnor fått avsevärt mycket mer makt och inflytande i stat och
samhälle, så att en rad centrala områden idag är kvinnligt dominerade. Denna
utveckling har inte varit uteslutande positiv, menar författarna, utan har fört
med sig social oordning. Psykologiska skillnader på gruppnivå mellan
kvinnor och män leder till att institutioner som domineras av endera könet
kommer att få en viss inriktning och rationalitet. Kvinnodominansen har lett
till ett - i negativ mening - mjukt förhållningssätt, där man har svårt att dra
nödvändiga gränser och upprätthålla effektivitet och ordning. Organisationerna
har blivit mindre hierarkiska och kraven på prestation har minskat. Författarna
exemplifierar med skolan (disciplinproblem och sänkta krav), polisen (defensiv
hållning vid upplopp) och tjänstemannaansvaret (ett betydligt tolerantare
inställning till tjänstefel). Konsekvenserna, om vi inte reverserar
utvecklingen, blir att män vantrivs alltmer i kulturen, att klyftan mellan
näringsliv och offentlig sektor ökar, och att pressen på familjerna i och med
kravet på absolut jämställdhet ökar.
Intressant nog är det feminina samhället, där man och kvinna
i grunden har samma sociala roller, ett samhälle som varken den typiske mannen
eller den typiska kvinnan trivs särskilt bra i. Det är en kultur som man måste
lägga ner stora resurser för att upprätthålla, till exempel med regleringar
eller olika ekonomiska incitament, eftersom den i grunden faktiskt strider mot
naturen. Den maskulina kulturen harmonierar bättre med vad män i allmänhet och
kvinnor i allmänhet dras till, och lider därför inte av samma
stabilitetsproblem:
En kultur vars centrala antaganden är i direkt konflikt med det som rimligen kan sägas vara människans natur kräver stora ansträngningar för att bevaras. En kultur som inte ständigt sätter människors naturliga impulser och önskningar på prov kräver, för att vidmakthållas, inte fullt så stora investeringar i form av kulturbevarande åtgärder (s 210).
Författarnas teser är mycket intressanta, men boken hade nog
tjänat på att kortas ner något. Bland annat tyngs den onödigt långa och
ganska långsökta evolutionära förklaringar till sakernas tillstånd. (Det är
ändå märkligt att det alla beteenden kan förklaras med artens överlevnad. En
teori som kan förklara allting kan inte förklara någonting, var det någon som
sa ...)
Två reflektioner:
1. Jämförelse med kyrkan. Även den som teologiskt sett är
öppen för kvinnliga präster och pastorer skulle kunna se ett problem med
övervägande kvinnligt ledarskap i kyrkorna av "naturliga" skäl. När
kyrkorna nu alltmer domineras av kvinnor, och om paret Olssons resonemang
stämmer, borde vi se en utveckling mot en "mjuk" kyrka. Det är väl
också det vi har sett, med en betydande liberalisering, och - så att säga - problem med
gränssättning gentemot världen.
2. Syftet med institutionerna. Jag såg en intervju med den konservativa skribenten och författaren Helen Andrews i podden Triggernometry. Helen reflekterar över för- och nackdelar med kvinnlig dominans, och menar att det avgörande är den berörda institutionens syfte. Till exempel är de studerande på veterinärutbildningen till 80% kvinnor. Det är inget problem, och ingen har klagat över att veterinärkåren domineras av kvinnor. Det psykologiskt kvinnliga kommer där till sin rätt. Men om det istället hade handlat om poliskåren, som har ett helt annat syfte, hade det varit problematiskt. Syftet med myndigheten eller institutionen avgör om en kvinnlig dominans är av ondo eller godo. Titta gärna på samtalet och bilda dig en egen uppfattning.
Och här finns en sevärd intervju
med författarna till boken.
x
